Min Dooley´s!
Alltså den här hunden. Jag var tolv år, skulle fylla tretton, fick för mig att jag ville ha en egen hund, upptäckte att mamma var otroligt medgörlig och plötsligt var jakten på den rätta i full gång. Mamma var kanske lite mer av ”Men du ska väl ha en Pudel Maria? En liten Dvärgpudel?” Jag lät henne hållas men en Pudel var inte riktigt vad som fanns djupast i mina tankar. Där fanns inte så mycket egentligen, jag gick nog mest på känsla. Och plöstligt när jag satt och bläddrade igenom lite annonser så fanns känslan där! Jag fastnade, jag kunde inte sluta titta på annonsen. Mamma var lite tveksam men jag fick henne till att ringa. Tre valpar i kullen, en otingad. Henne tar vi! Utan att ens träffa valpuslingarna.
Jag ringade in ett datum i min kalender när vi skulle få åka och träffa plutten, fem veckor gammal. Jag räknade ner dagarna och tiden kunde fasen inte gå långsammare. Men plötsligt var dagen där. Jag kommer tydligt ihåg hur vi gick in i huset, genom huset, ut på baksidan, jag hinner knappt reflektera över några valpar innan uppfödaren lyfter ut en från hagen och säger att ”Det här är Dooley´s”. Det finaste lilla liv jag hade sett!
Att köpa en BC-blandning till en nybliven 13-åring kanske inte direkt är det smartaste valet att göra. Och egentligen är det ren tur att jag utvecklade ett större intresse för hundträning, annars hade nog livet med den här damen blivit betydligt kämpigare. Men hon har hela mitt hjärta, hon passar mig som strössel passar på glass.
När jag var tolv år och en sommar fick för mig att jag ville ha en hund så visste jag inte alls vad det innebar, vad det skulle ge mig. Alla tårar, alla tvivel, all oro, all glädje, all kärlek, all lycka!!
Jag tror det är svårt att förstå kärleken som kan finnas mellan en människa och en hund om man själv aldrig har upplevt den. Och åh vad jag är tacksam för att jag har fått dela de här åtta åren med henne!
doolon.wordpress.com 
