Det återkommande ”negativa” i våran träning:

• Dooley´s öron är ivägen för att jag ska se och klicka rätt, är det tillåtet att knyta upp de på huvudet?
• Dooley´s huvud är ivägen för att jag ska se och klicka rätt.
• Dooley´s tassar är ivägen för att jag ska se och klicka rätt.
• Dooley´s hela kropp är ivägen för att jag ska se och klicka rätt!
• Dooley´s ivrighet är snabbare än min tankeverksamhet.
• Dooley´s är en tasshund. Ska det göras så ska det göras med tassarna.
• Dooley´s är en ta-det-i-munnen-hund. 95% av gångerna vill nog matte att jag ska ta det i munnen.
• Dooley´s kan inte räkna.

Men! Man ska ju ändå fokusera på det positiva, eller hur?

• Dooley´s är fantastiskt rolig att träna med.
• Träningen går framåt!
• Ovan listade ”fel” ligger ju ändå på mig ;).

18 februari? Nej, nu får det bli lite skärpning här!

Dooley´s träningsmotivation ligger verkligen på topp! Det är så underbart, men det spär verkligen på mitt dåliga samvete när vi inte tränar. Vilket ju egentligen är ganska dumt, för den allra största nyckeln i vår träning är att det ska vara roligt! Och om vi har ”påtvingad” träning när jag egentligen varken har tid eller lust så lär det sluta dåligt. Givetvis är det bra att verkligen tvinga sig till träning ibland när man egentligen inte har lust. Men att hålla på och träna varje dag som ett måste kommer mest sannolikt göra att jag bara tycker det blir jobbigt. Och det känner Dooley´s av på direkten.
Och nu när jag under en längre tid har känt ett otroligt svalnat intresse för hundträning så tänker jag verkligen ta tillvara på och vårda de stunder då jag verkligen vill träna och de postivia känslorna som jag har över det.

Vi tränar ju givetvis. Flera dagar i veckan. Men kanske inte så avancerat eller genomtänkt alla gånger.
Men så länge hon inte blir understimulerad och vi ändå har roligt tillsammans så tänker jag försöka att inte lägga så mycket energi på det där samvetet.

Nu ska vi fortsätta med targeten!