Bubblor i vatten

God jul! Känns lämpligt att skriva.

Vi tränar mest sådant som vissa skulle kalla för trams. Tramsträna.
Men. Vi älskar det!

Jag vet att jag är en periodare till tusen. Och mer än halva året, eller nått sånt, har vi tränat lydnad och lydnad och lite mer lydnad.
Och det är inte kul.
För jag vet att de gånger det går som allra bäst är när vi helt spontant på en promenad bara drar in ett fotgående och kanske ett läggande och allt är så himla klockrent.
”Fantastiskt!” tänker jag och drar lite senare igång ett riktigt träningspass på en fin plan med alla möjliga sorters godis och hej och hå. Och det funkar inte.
Jag ska väl inte säga att det inte funkar. Men det blir inte klockrent.

Varför blir det så fantastiskt fint och bra när vi gör det hur som och, i perspektiv till spontangrejerna, skitdåligt när vi ska träna på något?

Dessutom tror jag att det är lite mina ”regler är överskattade, det är fint att göra eget”-tankar som gör att jag är så kär i tricks och sånt.

I alla fall! Syftet var att jag skulle lägga upp en video på Dooley´s bubblor. Det har tagit två år att få till en hyffsad video på det här. Och nu har vi inte tränat på det på ett tag så det är lite mesigt, men vafan :).
Och kvalitén på videon är i form av ”Går knappt att se”, men i slutet syns det i alla fall lite.

Efter två lite extra mesiga bubblingar så kollar om på vattnet precis som ”Vad är det för fel på vattnet?”.
Fina vovven.

Avsaknaden av luktsinnen

Det är väldigt påtagligt att jag bor i en by när jag möter på fyra vildsvin på kvällspromenaden, inne i byn!
Det är dessutom också väldigt påtagligt att mina hundars luktsinnen inte är att lita på.
Jag var ute med Smira. Lite längre bort smäller några ungdomar (herregud vad jag låter gammal) av en raket och båda jag och Smira lättar lätt från marken i plötslig förvåning.
Vi var inte de enda.
Vi står stilla och andas och samlar ihop oss i fåtal sekunder när jag plötsligt ser hur något börjar springa i trädgården bredvid. Stora och svarta monster ungefär.
Min första reaktion var katter, sen kopplade min blick ihop ljuden och då blev det hundar. Alltså jag hann inte riktigt tänka innan de for ut på vägen och det var fyra grisar!
I ren panik sprang de små stackarna. Ner bland häckar och möjligtvis staket och det bara knakade och jag var jätterädd att de rev upp halva sina kroppar. Åh, vad jag tyckte synd om dem.
Smira hade inte alls reagerat när vi gick där att där kunde vara grisar i närheten.
Jag hade dessutom precis gått förbi samma ställe med Dooley´s fast på andra hållet, inte en reaktion hos henne heller! Är det hundar jag har? Eller typ hamstrar?

Hade vi inte stannat när den där raketen for upp i luften hade vi dessutom också kanske fått grisarna i benen. Det hade gjort ont.
Eller tänk om där hade kommit en bil? Eller moped? Eller cykel?!

Hehe, de där öronen har precis blivit friserade! ;)
Nu ska vi ut och träna lite lägganden och annat som vi kanske känner för. Kanske till och med kan bli en video på det :).