När vi åkte hem ifrån Skåne så blev det i en okombi-bil (vad heter det?) så då köpte jag en säkerhetssele till Dooley´s som hon hade när vi åkte. Jag har trott att det ändå skulle vara ett jättebra alternativ. Vilket det visserligen också är. Men jag har ändå blivit lite besviken, inte på selen i sig, men kanske på själva ”metoden”. För inte mindre än tre gånger under vår färd från Svedala till Växjö så lyckades Dooley´s trampa loss bältet. Alltså är det vanligt? Eller är det bara min jycke som inte kan hålla styr på sina tassar?

Jag och Dooley´s är hos min syster nere i Skåne. Och jag är så stolt över henne. Hon sköter sig helt exemplariskt. Och det kan ju kanske tyckas självklart att hon ska göra, hon är ju ändå snart åtta år. Men för mig är det inte självklart. Dels för att jag anser att det faktiskt aldrig är det, men mestadels för att situationen som vi är i nu är någon som jag egentligen är väldigt oroad över att sätta henne i. Hon är inte så van vid barn och hon tycker att andra hundar är lite läskiga. Här finns både barn och hundar.
Sen vet jag också att jag oroar mig mycket mer än nödvändigt, men hellre det än att jag tar förgivet att det kommer funka.

Hon har en tendens att både nyttja resursförsvar över mig och tycka att hon ska styra och ställa lite. Det enda hon har visat nu är gentemot den minsta hunden när han ska gå in, eller har blivit lite vild runt henne. Och vid ett tillfälle vaktade hon sin mat när jag hade ställt upp den på soffbordet medan hon låg med mig i soffan och de andra hundarna skulle gå förbi.
Och att hon har blivit lite till sig när det har blivit för högljutt och stimmigt. Där är det också skönt att se att hon ofta vänder sig till mig när hon tycker att det blir jobbigt.

Igårkväll var det en händelse som verkligen gjorde mig glad. Som verkligen visar, förutom allt annat som går bra, att hon har blivit så mycket bättre! Att träningen verkligen har gett resultat, att jag uppenbarligen har jobbat på rätt sätt och att hon mår bra i de här situationerna också.
Jag låg i soffan och kollade på tv. Dooley´s låg vid mina knäväck. Den lilla vovven, Dino, hoppade upp till mig. Och vi kelade och busade och Dooley´s bara låg där och var lugn. Hon tittade på oss och tillät att vi umgicks. Jag klappade och berömde henne lite emellanåt och det triggade inte heller henne till att ”agera”. Och då blev jag så himla, himla glad.
För det där var absolut inte självklart att det skulle funka. För ett tag sedan hade det troligtvis inte gjort det. För Dooley´s hade sett mig som hennes och att den lilla ohyran absolut inte skulle umgås med mig och absolut inte stimma!