Blåögat

Det är ju inte så mycket fart på den här bloggen alls. Men vi har kul ändå! För stunden är det mycket häng vid havet, skogen, lydnad och preparatsök som gäller. Vi njuter. Hundmötena går helt fantastiskt bra.

Det är även lite jobbig stämning här då Dooley´s förra veckan var hos veterinären och fick konstaterat att hon har fått grå starr/katarakt. Dock lyckligtvis inte med någon bakomliggande sjukdom, vilket i alla fall är skönt. Det här har kommit väldigt fort och jag hoppas så himla mycket på att det kommer stanna av och att hon kan få behålla sin syn i många år till.

Skåne-hav i helgen!

Havet!

Stranden har kommit att bli lite av min favoritplats i den här staden. Älskar att hänga där, gärna i solnedgången också! Igår testade vi att gå till en ny strand som dels är längre att gå till och själva stranden är längre. Äh, det jag vill komma fram till är att jag vill lägga ut massa fina foton haha!

Dooley´s leker

Dooley´s har börjat leka med andra hundar. Dooley´s har aldrig varit så mycket för lek med andra förutom de som hon verkligen känner och brukar träffa, annars tycker hon mest att andra hundar är äckliga, närgångna och våldsamma och bör hålla sig relativt lugna. Men nu verkar hon ha ändrat inställning.

För ett tag sedan tog jag och Sandra en lång kvällspromenad med hundarna, då var det första gången hon träffade Zeus. Efter att vi hade gått ett tag släppte vi de lösa och Dooley´s sprang i princip direkt till Zeus och ställde sig i lekställning! Jag blev inte lagom förvånad! Dock brydde inte han sig ett dugg om vad hon sysslade med.
För någon vecka sedan tog jag med Dooley´s hem till en tjej i klassen som har en liten cavalierhane, i början var han otroligt på henne och hon tyckte väl att han var lite som pesten, men efter inte så lång tid alls så början hon att ställa sig i lekställning till honom också och bolla honom med tassarna, sen var de i full fart och sprang fram och tillbaka i lägenheten!


Hon är ju inte tjock?!

Då och då beklagar jag för mig själv, och andra, att Dooley´s har gått upp lite i vikt, hon är ju inte tjock egentligen men hon kunde gott och väl vara lite, lite mindre. Men, ser ni! Idag mötte jag en dam på en promenad och följande samtal utspelade sig:

Damen:  Nä, men oj så fin!
Jag: Hehe jaaa
Damen: Får jag klappa?!
Jag: Jaaadåå!
Damen: Vad heter hon?
Jag: Hon heter Dooley´s
Damen: Doris?
Jag:  Nä, Dooley´s, med l
Damen: Jaha! Dooley! Åh, Dooley.. ja.. så fin du är!
Damen: Men hon kan inte vara så gammal, hon är ju så slank och fin!
Jag: Hon är åtta år
Damen (med typ de största ögonen jag har sett på länge): ÅTTA ÅR? Men oj, men hon är ju så slank och fin och hon är ju INTE TJOCK?!

Hahahaha. Damen var jättetrevlig och berömde även Dooleys väldigt mjuka päls och lugn.. (hehehe, nä, jag skryter aldrig! ;))

Okej, den här bilden är ju faktiskt lite, lite läskig.

Flippet

Min kärlek till den här staden tycks då inte ta slut. Det är så ruskigt fin natur med helt fantastiska promenadvägar överallt här, nu har jag lyckats hitta en skog med massa mysiga stigar där flippet kan få springa lös enbart fem minuter hemifrån. Den också precis vid vattnet och Dooley´s har blivit helt tokig i vatten! Hon vill ner och bada heeela tiden!

I Söndags var jag med André och Sandra och lille Zeus till en skog vid någon sjö i närheten och herregud i mitt hav vad vackert det var!! Helt otroligt, jag gick runt i två timmar och var helt tagen. Dooley´s var också tagen men på en helt annan nivå ;). Hon flängde runt som en dåre konstant, hela tiden. André och Sandra fotade en hel del och jag har fått lite bilder från Sandra på de två små vovvarna som jag tänkte lägga ut.

Här är de i full färd!

Småpluttar

Jag har ju helt glömt bort att jag tänkte lägga in lite ljuva valpbilder här! I juli var jag med en vän uppe i Stockholm och hämtade en liten Dobermanntös, som numera är en giraff men då var hon och hennes syskon i alla fall små och söta ;).

Havet

En grej som jag verkligen gillar med den här staden är att det finns så många otroligt mysiga promenadstigar. Igår tog vi en tur till havet och lyckade hitta oss till en stig som jag i förväg hade letat upp var den låg. Dock en motionsslinga så damen kunde ju inte få springa lös. Men då hittade jag en äng, perfekt nu jäklar blir det springa av! Eller hur? Dooley´s sprang ett varv sen ställde hon sig och åt gräs. Jaha. Släppte henne där på tillbaka vägen också och då var de lite mer liv i benen, sen gick vi även ned till stranden och där var det betydligt roligare att springa! Är lite förvånad över att hon sprang rakt ut i vattnet, hon är ju inte den mest badsamma hunden direkt. Men skoj hade hon!

Första veckan i Halmstad

Så där. Första veckan som Halmstadbo är snart avklarad. Jag trivs helt fantastiskt bra och jag tror inte att Dooley´s säger emot så mycket hon heller ;). Vi är i fullfärd med att utforska alla möjliga promenadvägar. Här är hundar precis överallt och det var jag lite orolig för först, men Dooley´s tar det med galans! Hon är ju lite trixig i hundmöten men av någon anledning funkar det betydligt bättre här! Vet inte om det beror på att det är så mycket som händer eller om det är för att allt är nytt och alltså en övergående fas. Vi får väl se.. Skönt är det i varje fall!

Hon är väldigt fascinerad över det här med vatten och båtar ;). Igår var vi en sväng uppe på Galgerget, där lär vi nog hänga en del! Otroligt fint. Idag blir det nog en runda till havet dock. Men först måste jag upp till skolan!

Hjärtat

Igår var jag en sväng på skolan i Halmstad, nu ska jag jobba klart sista veckan och sen jäklar blir det flytt! Ser så otroligt mycket framemot det :)

Bortsett från det tänkte jag bara slänga in några bilder på fröken från i söndags.

 

Födelsedag!

Åtta år!

Dagens möte med kor

Tidigare i kväll tog jag och Dooley´s en promenad på en mysig landsväg som innebar att vi passerade en kohage. Eller det var inga vuxna kor, fast det var inte jättesmå kalvar, kanske typ kvigor?
I alla fall. Dooley´s tycker att kor är lite läskiga. Ju närmre vi kom hagen desto närmre kom kossorna. De tittade och de började gå mot oss. Så fort Dooley´s började ge ifrån sig skall så var det som att det tändes stora ljus i de här kossornas huvuden och de skyndade sig fram för att se vad det vad för svart-vit grej som nu inte bara passerade deras hage utom som dessutom gav ljud ifrån sig! De följde oss oerhört intresserat längs med hela staketet och tyckte säkerligen att det här var veckans roligaste händelse! Dooley´s tyckte säkerligen att det var veckans onödigaste! ;)

Stadshund? Nä, kor är bjässar!

Dag 4 – Min första hund

Jag är ju uppväxt med hundar. Vi har alltid haft hundar. Men min första alldeles egna vovve är ju Dooley´s. Jag tänker faktiskt göra så att jag kopierar ett inlägg som jag skrev på mina andra blogg om henne. Here we go!

Min Dooley´s!
Alltså den här hunden. Jag var tolv år, skulle fylla tretton, fick för mig att jag ville ha en egen hund, upptäckte att mamma var otroligt medgörlig och plötsligt var jakten på den rätta i full gång. Mamma var kanske lite mer av ”Men du ska väl ha en Pudel Maria? En liten Dvärgpudel?” Jag lät henne hållas men en Pudel var inte riktigt vad som fanns djupast i mina tankar. Där fanns inte så mycket egentligen, jag gick nog mest på känsla. Och plöstligt när jag satt och bläddrade igenom lite annonser så fanns känslan där! Jag fastnade, jag kunde inte sluta titta på annonsen. Mamma var lite tveksam men jag fick henne till att ringa. Tre valpar i kullen, en otingad. Henne tar vi! Utan att ens träffa valpuslingarna.

Jag ringade in ett datum i min kalender när vi skulle få åka och träffa plutten, fem veckor gammal. Jag räknade ner dagarna och tiden kunde fasen inte gå långsammare. Men plötsligt var dagen där. Jag kommer tydligt ihåg hur vi gick in i huset, genom huset, ut på baksidan, jag hinner knappt reflektera över några valpar innan uppfödaren lyfter ut en från hagen och säger att ”Det här är Dooley´s”. Det finaste lilla liv jag hade sett!

Åtta veckor och nyhemkommen

Att köpa en BC-blandning till en nybliven 13-åring kanske inte direkt är det smartaste valet att göra. Och egentligen är det ren tur att jag utvecklade ett större intresse för hundträning, annars hade nog livet med den här damen blivit betydligt kämpigare. Men den här damen har hela mitt hjärta, hon passar mig som strössel passar på glass.

När jag var tolv år och en sommar fick för mig att jag ville ha en hund så visste jag inte alls vad det innebar, vad det skulle ge mig. Alla tårar, alla tvivel, all oro, all glädje, all kärlek, all lycka!!

Jag tror det är svårt att förstå kärleken som kan finnas mellan en människa och en hund om man själv aldrig har upplevt den. Och åh vad jag är tacksam för att jag har fått dela de här nästan åtta åren med henne!

Ibland är bortskämd det enda rätta

Dooley´s är ju lite skiftande när det kommer till att äta. Ibland tömmer hon matskålen varje gång och inte ibland äter hon knappt något alls. De senaste dagarna har hon ätit dåligt.
Just nu äter hon, i läget liggandes bredvid mig i sängen med matskålen placerad framför sig och en tass i mitt knä. Det är svårt att inte vara bortskämd när man råkar vara världens bästa!

När träningen omprioriteras

Att hunden som individ ständigt förändras är något som jag faktiskt inte har tänkt på så mycket. Jag har tänkt att hunden är valp, unghund, vuxen och gammal. Efter en 2-3 år så har man sin hund som komplett. Alltså att den har en fullt utvecklad personlighet och man vet vad det är man handskas med. Men så är det ju inte. Hunden som individ (nu menar jag alltså inte träning) fortsätter att utvecklas, ändras och formas om hela livet.

Det här har jag kommit att tänka på nu när Dooley´s verkar ha omprioriterat vad som är värdefullt i hennes liv. Nu kommer vissa säkert komma till tanken att det är för att hon har blivit ”äldre”, vilket jag tänker vägra ta till mig. Hon är 7 år och 10 månader, hon är INTE äldre! Så det så.
Träning har jämt varit prio ett för henne (bortsett från det 1½-året av träningsrädsla). Det har verkligen varit det bästa som hon har vetat av! Men nu har hon mer och mer blivit en livsnjutare på ett annat plan. Givetvis har lek, stohej och att springa lös i skog och mark alltid legat på en ganska jämn plats med att träna, men nu verkar det ha fått ett övertag. För ett bra tag sedan började hon med att kunna mitt i ett träningspass kuta iväg till en pinne som hon sett ligga avsides och börja lattja med den istället. Springa fram och tillbaka med den här pinnen i munnen och se överlycklig ut! Min självklara tanke var att ”Herregud vilken dålig hundtränare jag är!”. Jag har benat mig själv för att jag inte längre har kunnat motivera henne tillräckligt.
Givetvis tycker hon fortfarande att det är fantastiskt kul att träna och har ofta fortfarande samma glädjefyllda uppsyn, men inte lika mycket. Hon har inte längre samma krav på att vi ska träna även om hon gärna betar av några pass i veckan. Det kan gå längre tid mellan träningarna utan att det märks när vi väl tränar. Vi har ju aldrig haft några problem med att inte träna eller träna mindre under perioder, om det inte har gått för lång tid så har det först visat sig när vi väl ska träna och hon har varit taggad till tusen. Men nu kan det gå längre tid än tidigare mellan träningsuppehållen innan hon blir taggad till den, lite galna, nivån.

Hon verkar tycka att lek, spring och stros är mer värt än träning numera. Och jag vet inte, det kanske ändå beror på att jag inte längre kan motivera henne rätt, på att vi faktiskt tränar mindre och hon har justerat sig efter det, kanske för att hon ändå snart är åtta år eller för att hon helt enkelt bara tycker det, om man kan säga det.
Kanske har det inte heller blivit bättre av att vår relation fick sig en törn efter att Tussan avlivades.

Att blogga alltså

Hur gör man med en hundblogg egentligen? Jag kan ju klassa in som världens sämsta på att hålla uppe en blogg inriktad på jyckarna. Men jag vet ju inte vad det är jag ska skriva. Jag läser flertalet hundbloggar. Många som uppdaterar varje dag, eller åtminstone flera gånger i veckan. Jag ser ju vad de skriver. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Och då känns det som att jag inte gör något. Jag hänger ju med, och hittar på saker med jyckarna varje dag, men det kommer inte till mig att det här ska jag blogga om.

Så, allvarligt talat nu. Vad tusan är det jag som hållare av en hundblogg ska blogga om?!