Okej. Nu. Nu är det liksom sanning. Jag och Dooley´s har en kommunikation, en språklig, eller kanske känslomässig?
Hundarna hänger med i svängarna.

Dooley´s har ett ”behov” eller kanske en åsikt att om hon ska dricka när hon kommer in från en promenad så ska det hällas upp nytt vatten. Det är så det är.
Likaså nu efter kvällspromenaden. Jag sätter mig på en stol i köket och Dooley´s tittar på vattenskålen och sen på mig med en blick som säger ”Nytt vatten”.
Jag klappar henne på huvudet lite gosigt och säger att ”Du kan inte få nytt vatten hela tiden, skålen är full, tänk på hundarna i Afrika, de har inte ens rent vatten”. I samma stund som jag avslutar den meningen, säkert redan mitt i meningen så fylls jag med tankar och känslor som säger att ”Min älskade hund ska inte behöva leva som hundarna i Afrika, självklart ska hon få nytt vatten om hon vill ha det!”.
Men när jag sitter mitt i de här tankarna så hinner Dooley´s redan traska fram till vattenskålen och dricka!

Det kändes verkligen som att hon tog in vartenda ord jag sa. Eller kanske mer troligt så tröttnade hon på mitt dravvel och insåg att det var bekvämare att bara dricka.