Dagens spårträning gick, eh, sådär. Med glädjen över att det var svalt ute och möjligheten till att lägga ett spår på dagen utan att svettas ihjäl gick jag ut och la det. Kom på på vägen att jag kanske skulle ha tänkt över det lite mer och i alla fall tagit med mig en snitsel till starten.

När vi väl skulle gå det sen så var det ju givetvis sol och varmt och det tog en liten, liten stunds funderande innan jag hittade just starten. Men där gick de första meterna bra, sen vet jag i tusan vad som hände. Dooley´s snurrade, jag snurrade, hon gick nästan hela mittenbiten av spåret och vimsade med hög nos. Men till slutet kom vi med låg nos. Och ja, det viktigaste är ju att man hittar spårslutet, eller hur? Hur man sen tar sig dit är ju inte direkt fullt lika viktigt! ;)

Hon har en tendens att efter de första 10-25 meterna tappa bort sig. Ibland vimsar hon runt lite till men slutet tar hon också nästan alltid bra. Jag vet inte om det är något som jag behöver bry mig så mycket om eller om det löser sig med mer rutin?

Efter en såhär åtta år så har jag lärt mig att jag är väldigt periodisk med vad jag tycker är kul när det kommer till hundträning. Den senaste tiden, en väldigt lång tid för övrigt, så har det varit tricks. Att träna tricks har liksom varit hela meningen med all hundträning i världen, att inte alla har tränat tricks, det är ju det roligaste som finns! Har jag känt. Nu har det ändrats. Nu är det allt som innebär nos. Så som sig bör spårar vi en hel del mer nu.

Igår fick självaste födelsedagsdamen ett spår, såklart. Jag skulle säga att det gick väldigt bra förutom en liten, liten detalj som jag måste ta och lära mig: DOOLEY´S HAR RÄTT! JAG HAR FEL!

Bara några meter in i spåret så kom vi till en punkt där Dooley´s började springa runt lite. Jag stannade för att låta henne hitta sig rätt igen. Hon skulle ständigt upp till vänster, jag försökte gång på gång låta henne testa igen, ständigt vänster. Ständigt tittade hon på mig med en blick som sa: Vad gööör duu? Vi ska hit! Spåret går här! Är du dum?! Vi ska hiiit!

Jag funderade samtidigt på vart tusan jag hade gått egentligen, att jag snitslade hjälpte ju uppenbarligen inte, särskilt inte med tanke på att jag inte ens såg snitslarna. Jag tyckte att den vägen som jag antog skulle vara rätt (alltså rakt fram) ändå inte kändes riktigt rätt. Jag kände mig lagom borttappad och valde att låta Dooley´s försöka plocka upp spåret mer till vänster och vips! Där var det. Såklart.

Idag ska jag lägga ett lite kortare, helt rakt spår i högt gräs på ett ställe där det borde vara omöjligt för mig att vimsa bort både mig och spåret. Förhoppningsvis.

Bild från igår. Har märkt att hennes sele har börjat sätta sig lite kasst, får nog bli att inhandla en ny.