Det är väl lika bra att jag tar och medger det nu, jag har blivit lite spårfrälst!
La ett spår till Dooley´s igår i lite mer ordentlig skogsterräng och över en kulle. Hon är fantastisk! Dock skulle jag behöva snitsla varje meter jag går för jag är inte fullt riktigt lika fantastisk.
Redan efter de första meterna så hade jag tappat kollen på vart jag egentligen hade gått. Och när Dooley´s gick på vissa håll så tänkte jag att ”Men, alltså, det där kan inte stämma, dit kan jag ju inte ha gått!” Men jorå, jag fick se mig besegrad när korvhögarna motbevisade mig.
För trots att jag i början kände att det här kommer inte att gå! Jag har inte koll på var jag själv har gått och jag har ingen koll på om Dooley´s går rätt eller inte, så hittade hon nog varenda liten korvbit och elefanten i slutet!

Elefanten fick sina öron avslitna. Hårt liv. Först bli lämnad själv i skogen i två timmar och sen när man blir upplockad igen så är det för att en lycklig hund ska slita av öronen och gnaga på benen!

Undrar vilken leksak som ska få bli nästa offer?
Tänkte först att jag skulle lägga ut ett spår idag också, men nä.

Vi blandade in lite linförighet och sånt när vi tog en lekstund på en promenad tidigare. Jag älskar när Dooley´s har den attityden som hon hade idag. Och när jag har den attityden. Jag tror jag har skrivit om det tidigare. Och faktiskt så är det också ofta de träningspassen när jag lägger ner mina krav på marken och fullständigt skiter i dem.
Dooley´s verkar ha fått mycket lättare att tröttna på träning nu för tiden. Men jag tror att det ligger mycket i mig också. Jag har inte tålamod för att fila på detaljer trots att jag alltid vill att allt ska bli så himla perfekt. Faktum är ju nu att det blir perfekt när jag struntar i att det ska vara perfekt.