Rädslan över att förlora min hund – i ny form

Har jag en undergömd, kanske undermedveten rädsla för att förlora min hund? Ja, det är ju klart att jag har! Jag har en ganska medveten rädsla över att förlora min hund. Hon är ju den finaste jag har. Men mitt undermedvetna har nog valt att lägga en liten intressant tvist på det hela. Att förlora henne i ett främmande land.

För ett par veckor sedan drömde jag att jag åkte på ett tåg. Inte i tåget utan på en liten avsatts längst fram på tåget. Tillsammans med en vän. Vi visste inte vart tåget var på väg och vi visste inte hur vi skulle komma av. När tåget åkte över ett torg så såg vi vår chans och kastade oss ut i sidan rakt ner i ett jättestort snöberg. Efter en stund så visade det sig att vi var i Australien. Ja, ett snöberg, jag vet.
Där gick jag, och vännen som numera var Jonna och satte oss på en uteservering och drack öl med hennes pappa. Nu var det tydligen han som hade kört tåget. Dooley´s var också med. Jag kommer inte ihåg om hon var med på tåget eller inte, men nu var hon i alla fall med. Och snabbt så byttes min otroliga glädje över att vi var i Australien ut mot en otrolig orolighet över att jag hade tagit dit henne utan tillstånd. Utan papper, utan vaccineringar. Ingenting. Och jag visste inte hur jag skulle få hem henne.
Sen vaknade jag.

Inatt drömde jag att jag åkte till Danmark. Jag ville komma bort och testa ett nytt, eget liv. Så jag tog Dooley´s och lite packning och checkade in på ett litet vandrarhem i Danmark. Denna gången hade jag dock fixat grejer! Jag hade papper och jag hade vaccineringar. Trodde jag. Tills jag ännu en gång panikartat insåg att jag hade glömt bort att rabiesvaccinera henne.
Jag visste återigen inte vad jag skulle göra. Jag vågade inte röra mig någonstans med henne för jag var rädd att hon skulle bli sjuk. Människor sa till mig att det kunde gå så snabbt. Att hon kunde bli ”akut galen” och jag såg framför mig hur hon anföll mig och jag också fick rabies. De sa till mig att hon kunde bli tvungen att sitta i karantän i Danmark i fem år. Fem år.
Sen var jag plötsligt i Svedala och köpte sjukt mycket morötter.