Det här förbenade bakbenslyftet som jag tyckte var fantastiskt roligt att lära jycken. Det är inte så roligt längre. För hon gör det här i tid och otid så fort vi ska träna. Bara jag numera ska be henne sitta så kan hon bjuda fram det. Jodå, det är gulligt och fint och ibland kan jag inte hålla mig för skratt och bara krama damen och tjohejsan. Men ofta slutar det med en liten gnutta frustration när det ibland räcker att jag står med en klicker i handen och tittar på henne för att hon ska börja luta över huvudet och sen kroppen och sen lyfta benet så högt hon bara kan och kolla på mig med de mest menande och frågande ögonen som finns som om det inte finns något annat beteende i världen. Och även trots att vi har tränat ett annat beteende och hon fått massvis med klick för något annat så kan hon helt plötsligt vända och börja lyfta benet istället.
Jag måste göra något åt detta. Och jag gissar på att det givna svaret är att träna på just det lyftet och få till ett ordentligt kommando på det?
Det här är verkligen facit på att påbörja massa saker och inte avsluta dem ordentligt ;).
doolon.wordpress.com 