Att hunden som individ ständigt förändras är något som jag faktiskt inte har tänkt på så mycket. Jag har tänkt att hunden är valp, unghund, vuxen och gammal. Efter en 2-3 år så har man sin hund som komplett. Alltså att den har en fullt utvecklad personlighet och man vet vad det är man handskas med. Men så är det ju inte. Hunden som individ (nu menar jag alltså inte träning) fortsätter att utvecklas, ändras och formas om hela livet.

Det här har jag kommit att tänka på nu när Dooley´s verkar ha omprioriterat vad som är värdefullt i hennes liv. Nu kommer vissa säkert komma till tanken att det är för att hon har blivit ”äldre”, vilket jag tänker vägra ta till mig. Hon är 7 år och 10 månader, hon är INTE äldre! Så det så.
Träning har jämt varit prio ett för henne (bortsett från det 1½-året av träningsrädsla). Det har verkligen varit det bästa som hon har vetat av! Men nu har hon mer och mer blivit en livsnjutare på ett annat plan. Givetvis har lek, stohej och att springa lös i skog och mark alltid legat på en ganska jämn plats med att träna, men nu verkar det ha fått ett övertag. För ett bra tag sedan började hon med att kunna mitt i ett träningspass kuta iväg till en pinne som hon sett ligga avsides och börja lattja med den istället. Springa fram och tillbaka med den här pinnen i munnen och se överlycklig ut! Min självklara tanke var att ”Herregud vilken dålig hundtränare jag är!”. Jag har benat mig själv för att jag inte längre har kunnat motivera henne tillräckligt.
Givetvis tycker hon fortfarande att det är fantastiskt kul att träna och har ofta fortfarande samma glädjefyllda uppsyn, men inte lika mycket. Hon har inte längre samma krav på att vi ska träna även om hon gärna betar av några pass i veckan. Det kan gå längre tid mellan träningarna utan att det märks när vi väl tränar. Vi har ju aldrig haft några problem med att inte träna eller träna mindre under perioder, om det inte har gått för lång tid så har det först visat sig när vi väl ska träna och hon har varit taggad till tusen. Men nu kan det gå längre tid än tidigare mellan träningsuppehållen innan hon blir taggad till den, lite galna, nivån.

Hon verkar tycka att lek, spring och stros är mer värt än träning numera. Och jag vet inte, det kanske ändå beror på att jag inte längre kan motivera henne rätt, på att vi faktiskt tränar mindre och hon har justerat sig efter det, kanske för att hon ändå snart är åtta år eller för att hon helt enkelt bara tycker det, om man kan säga det.
Kanske har det inte heller blivit bättre av att vår relation fick sig en törn efter att Tussan avlivades.