Liten uppdatering

Känns som passande.

Dooley´s har blivit mycket piggare på träning igen! Men har dragit på sig någon infektion i nosen så igår var vi hos vet och fick antibiotika i spruta och ikväll ska hon börja få antibiotika i tablettform. Det går dock ingen nöd på henne för det ;).

Smira är lika lattjo som vanligt! Allt som innefattar aktivitet är störtkul!

Mina finaste, finaste, finaste hundar.

Ibland är bortskämd det enda rätta

Dooley´s är ju lite skiftande när det kommer till att äta. Ibland tömmer hon matskålen varje gång och inte ibland äter hon knappt något alls. De senaste dagarna har hon ätit dåligt.
Just nu äter hon, i läget liggandes bredvid mig i sängen med matskålen placerad framför sig och en tass i mitt knä. Det är svårt att inte vara bortskämd när man råkar vara världens bästa!

Att undvika hjälper och ”gratis-belöningar”

Som en fortsättning på inlägget jag skrev igår med länken till texten om att hjälper är förstärkande. Jag har verkligen inte riktigt varit medveten om hur mycket jag egentligen har sabbat vår träning och Dooley´s vilja att försöka med allt småpyssel jag har hållt på med.

Nu har jag valt att verkligen ta itu med det här benlyftet och samtidigt så har jag nu börjat tänka på det här med hjälperna och att hålla träningen ren och det känns nästan fantastiskt.

Vi började igårkväll och jag klickade för hennes frivilliga benlyft med egentliga tanken på att så snart som möjligt slänga dit ett kommando. Men helt plötsligt bjöd hon på ett lyft som hon höll uppe längre, och visst det har hon gjort förr men jag har inte varit så noga med hur lyften har varit så länge de inte har varit mesiga, har det varit ett okej lyft så har det varit godkänt. Men igår valde jag att ge henne en dunderbelöning vid det kvarhållna lyftet vilket ju givetvis gav respons från hennes sida och hon fortsatte hålla uppe det länge och vid varje gång fick hon extra många godisar.
Tills hon plötsligt valde att testa att sätta sig ner istället, givet mitt fel då jag en liten stund tidigare hade tränat på sättningar. När det inte gav något så valde hon att testa ”skäms-tricket” – gav inget. Här är jag nästan säker på att jag i vanliga fall själv hade bett henne komma tillbaka i stå-ställning och antagligen belönat vilket lyft som helst, men nu struntade jag alltså i det. Och då ställde hon sig själv upp och började med lyften som om inget hade hänt. Där blev jag ju då lite tveksam till om jag då skulle belöna att det bara blev ett lyft, eftersom att det var i rätt riktning, eller om jag skulle hålla mig till de långa lyften som jag egentligen var ute efter. Nu kommer jag ärligt talat inte ihåg hur jag gjorde. Men efter lite resonerande har jag kommit fram till att det är det långa lyftet jag ska hålla mig till. Dels för att hon inte ska få tjäna på att hon bryter in något annat när det ändå är rätt uppenbart att hon vet om att det är de långa lyften jag vill åt. Vilket hon ju gör om hon känner att något är svårt men som hon kan och förstår och bryter med något annat för att jag därefter kommer belöna något som för henne är enklare att utföra. Hon har ju lärt sig att det lönar sig i vanliga fall. Givetvis är det ju ett beslut som får tas utefter varje situation, men i det här läget känner jag att det är rätt.

Idag kom vi till en annan punkt i träningen. Vi fortsatte som igår. Helt plötsligt sätter hon sig ner igen, men utan att testa något annat. Hon bara satt. Efter en stund valde jag att bryta. Fast besluten om att inte hjälpa henne eller göra något för att visa henne extra uppmärksamhet. Jag vet fortfarande inte om jag känner att det var rätt, men det gav resultat. En stund senare körde vi igen och de lyften som hon då bjöd på, de är helt makalösa! Hon började från första försöket att hålla benet uppe i flera sekunder!

Detta hände en gång till då hon även var på väg att testa ett ”skäms-trick”, då bröt jag igen. Det kom även en tredje gång efter att jag valde att byta position på oss mitt i alltihopa. Och där kan jag väl mer känna att jag kanske skulle ha struntat i att bryta och faktiskt belöna ett lite sämre lyft, för där ändrade jag kriterierna. Men jag var ju så till mig över mina nya insikter och de fantastiska lyften.

Det här känns både bra och dåligt och förvirrat. Men jag vill att hon inte ska sluta att försöka när kraven höjs, förutsatt att hon ändå verkar veta vad vi håller på med, och jag vill att träningen ska hållas ren.
Någon som kan tänkas ha en tanke om detta? Det jag mest känner skaver lite är det här med att jag bröt, men vad ska jag göra i en situationen där hon verkligen verkar veta precis vad vi gör men istället väljer att plötsligt bara sätta sig och titta på mig? Kan hon förstå och vara ute efter att jag ska visa henne ett intresse och belöna ett enklare lyft eller kan hon inte tänka så?

Hjälp är förstärkande

Läste ett inlägg på en blogg efter att jag fick en länk dit angående den här benlyft-situationen vi befinner oss i och jag tänkte dela med mig av den. Jag fick så otroligt många aha-upplevelser när jag läste det, det handlar om hur hjälper är förstärkande. Som man någonstans ändå är medveten om men inte tänker på i den utsträckningen, i alla fall inte jag. Att Dooley´s är medveten om det här och nyttjar det i vår träning finns det ju ingen tvekan om ;D.

Jag rekommenderar verkligen att läsa hela inlägget, för det är värt det!

Här är länken: http://lojs.wordpress.com/2011/05/02/hjalp-ar-forstarkande/

När träningen omprioriteras

Att hunden som individ ständigt förändras är något som jag faktiskt inte har tänkt på så mycket. Jag har tänkt att hunden är valp, unghund, vuxen och gammal. Efter en 2-3 år så har man sin hund som komplett. Alltså att den har en fullt utvecklad personlighet och man vet vad det är man handskas med. Men så är det ju inte. Hunden som individ (nu menar jag alltså inte träning) fortsätter att utvecklas, ändras och formas om hela livet.

Det här har jag kommit att tänka på nu när Dooley´s verkar ha omprioriterat vad som är värdefullt i hennes liv. Nu kommer vissa säkert komma till tanken att det är för att hon har blivit ”äldre”, vilket jag tänker vägra ta till mig. Hon är 7 år och 10 månader, hon är INTE äldre! Så det så.
Träning har jämt varit prio ett för henne (bortsett från det 1½-året av träningsrädsla). Det har verkligen varit det bästa som hon har vetat av! Men nu har hon mer och mer blivit en livsnjutare på ett annat plan. Givetvis har lek, stohej och att springa lös i skog och mark alltid legat på en ganska jämn plats med att träna, men nu verkar det ha fått ett övertag. För ett bra tag sedan började hon med att kunna mitt i ett träningspass kuta iväg till en pinne som hon sett ligga avsides och börja lattja med den istället. Springa fram och tillbaka med den här pinnen i munnen och se överlycklig ut! Min självklara tanke var att ”Herregud vilken dålig hundtränare jag är!”. Jag har benat mig själv för att jag inte längre har kunnat motivera henne tillräckligt.
Givetvis tycker hon fortfarande att det är fantastiskt kul att träna och har ofta fortfarande samma glädjefyllda uppsyn, men inte lika mycket. Hon har inte längre samma krav på att vi ska träna även om hon gärna betar av några pass i veckan. Det kan gå längre tid mellan träningarna utan att det märks när vi väl tränar. Vi har ju aldrig haft några problem med att inte träna eller träna mindre under perioder, om det inte har gått för lång tid så har det först visat sig när vi väl ska träna och hon har varit taggad till tusen. Men nu kan det gå längre tid än tidigare mellan träningsuppehållen innan hon blir taggad till den, lite galna, nivån.

Hon verkar tycka att lek, spring och stros är mer värt än träning numera. Och jag vet inte, det kanske ändå beror på att jag inte längre kan motivera henne rätt, på att vi faktiskt tränar mindre och hon har justerat sig efter det, kanske för att hon ändå snart är åtta år eller för att hon helt enkelt bara tycker det, om man kan säga det.
Kanske har det inte heller blivit bättre av att vår relation fick sig en törn efter att Tussan avlivades.

Träningen

Jag blir då inte klok på den här damen till hund som jag har. Jag antar att det väl kanske också är lite tjusningen med att träna hund (och djur i allmänhet) man vet aldrig vad som händer.

Igår tränade vi på fotingångar. Inte tränat något vidare på lydnad på senaste så att resultaten inte var tiptop var kanske inte helt oväntat. Men när vi efter att ha kört några gånger plöstligt kommer till punkten då Dooley´s är helt övertygad om att ”fot” innebär att hon ska dra tassen över nosen och skämmas så blir det lite fundersamt. Jag trodde först att hon hade något som störde henne i ögat för det här var perfekta drag över ögat. Men mer och mer så började jag utesluta det för de enda gångerna hon gjorde såhär var när jag sa fot. Annars var hon inte på ögat. Det var alltså inte en gång, det var flera gånger efter varandra. Inte en antydan till att hon skulle utföra något annat.
Det som gör det ännu roligare är att dessa var så perfekt utförda, hon är en sjuhejare på att ”fuska” annars. Men nej då. Nu satt de som en smäck!

Idag passade vi på att träna hopp över hinder på en trasig grind i skogen. Jag älskar det här momentet. Dooley´s älskar det. Det är vårt absoluta 10-nummer. Det är i princip jämt klockrent och det är det som vi har tränat allra minst på.

Passade även på att lägga henne i utgångsposition, gå en liten bit framåt och med ryggen ståendes mot henne be henne komma in i position igen. Hon rör sig inte ur fläcken. Här kan jag nu i efterhand känna att jag borde brytit och sänkt kraven. Istället för att köra vidare några gånger och få en ”tjat-metod” innan jag ställde mig närmare. Att hon sen lyckades väldigt bra när jag stod på närmare avstånd vet jag inte om det berodde på att jag stod just närmare eller för att hon då hade förstått vad vi sysslade med.

Hur som helst måste jag verkligen se över vår träning. Av många orsaker.

Förbenade benlyft

Det här förbenade bakbenslyftet som jag tyckte var fantastiskt roligt att lära jycken. Det är inte så roligt längre. För hon gör det här i tid och otid så fort vi ska träna. Bara jag numera ska be henne sitta så kan hon bjuda fram det. Jodå, det är gulligt och fint och ibland kan jag inte hålla mig för skratt och bara krama damen och tjohejsan. Men ofta slutar det med en liten gnutta frustration när det ibland räcker att jag står med en klicker i handen och tittar på henne för att hon ska börja luta över huvudet och sen kroppen och sen lyfta benet så högt hon bara kan och kolla på mig med de mest menande och frågande ögonen som finns som om det inte finns något annat beteende i världen. Och även trots att vi har tränat ett annat beteende och hon fått massvis med klick för något annat så kan hon helt plötsligt vända och börja lyfta benet istället.

Jag måste göra något åt detta. Och jag gissar på att det givna svaret är att träna på just det lyftet och få till ett ordentligt kommando på det?
Det här är verkligen facit på att påbörja massa saker och inte avsluta dem ordentligt ;).

Säkerhetssele

När vi åkte hem ifrån Skåne så blev det i en okombi-bil (vad heter det?) så då köpte jag en säkerhetssele till Dooley´s som hon hade när vi åkte. Jag har trott att det ändå skulle vara ett jättebra alternativ. Vilket det visserligen också är. Men jag har ändå blivit lite besviken, inte på selen i sig, men kanske på själva ”metoden”. För inte mindre än tre gånger under vår färd från Svedala till Växjö så lyckades Dooley´s trampa loss bältet. Alltså är det vanligt? Eller är det bara min jycke som inte kan hålla styr på sina tassar?

Korsa tassarna

Var med som åskådare på en aktiveringskurs idag där de bland annat tränade på att lära hundarna att korsa framtassarna över varandra när de låg ner. När jag sen kom hem så blev jag ju tvungen att testa detta på Dooley´s också!

Hon envisades otroligt med att locket vi använde som target skulle in i munnen. Efter ett tag släppte dock poletten och när vi slutade var det nästan, eller okej, kanske inte nästan, men väldigt mycket, höger tass på targeten. Även med ett lyckat korsande! Men dit har vi inte kommit än, det steget är för långt. Flyttar jag över targeten bredvid vänstertassen så använder hon också vänstertassen ;).

Funderar på om jag kanske ska ta och skriva lite mer här om tricksen vi faktiskt tränar på? Som någon form av tricks-dagbok.

Sociala förbättringar!

Jag och Dooley´s är hos min syster nere i Skåne. Och jag är så stolt över henne. Hon sköter sig helt exemplariskt. Och det kan ju kanske tyckas självklart att hon ska göra, hon är ju ändå snart åtta år. Men för mig är det inte självklart. Dels för att jag anser att det faktiskt aldrig är det, men mestadels för att situationen som vi är i nu är någon som jag egentligen är väldigt oroad över att sätta henne i. Hon är inte så van vid barn och hon tycker att andra hundar är lite läskiga. Här finns både barn och hundar.
Sen vet jag också att jag oroar mig mycket mer än nödvändigt, men hellre det än att jag tar förgivet att det kommer funka.

Hon har en tendens att både nyttja resursförsvar över mig och tycka att hon ska styra och ställa lite. Det enda hon har visat nu är gentemot den minsta hunden när han ska gå in, eller har blivit lite vild runt henne. Och vid ett tillfälle vaktade hon sin mat när jag hade ställt upp den på soffbordet medan hon låg med mig i soffan och de andra hundarna skulle gå förbi.
Och att hon har blivit lite till sig när det har blivit för högljutt och stimmigt. Där är det också skönt att se att hon ofta vänder sig till mig när hon tycker att det blir jobbigt.

Igårkväll var det en händelse som verkligen gjorde mig glad. Som verkligen visar, förutom allt annat som går bra, att hon har blivit så mycket bättre! Att träningen verkligen har gett resultat, att jag uppenbarligen har jobbat på rätt sätt och att hon mår bra i de här situationerna också.
Jag låg i soffan och kollade på tv. Dooley´s låg vid mina knäväck. Den lilla vovven, Dino, hoppade upp till mig. Och vi kelade och busade och Dooley´s bara låg där och var lugn. Hon tittade på oss och tillät att vi umgicks. Jag klappade och berömde henne lite emellanåt och det triggade inte heller henne till att ”agera”. Och då blev jag så himla, himla glad.
För det där var absolut inte självklart att det skulle funka. För ett tag sedan hade det troligtvis inte gjort det. För Dooley´s hade sett mig som hennes och att den lilla ohyran absolut inte skulle umgås med mig och absolut inte stimma!

Att blogga alltså

Hur gör man med en hundblogg egentligen? Jag kan ju klassa in som världens sämsta på att hålla uppe en blogg inriktad på jyckarna. Men jag vet ju inte vad det är jag ska skriva. Jag läser flertalet hundbloggar. Många som uppdaterar varje dag, eller åtminstone flera gånger i veckan. Jag ser ju vad de skriver. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Och då känns det som att jag inte gör något. Jag hänger ju med, och hittar på saker med jyckarna varje dag, men det kommer inte till mig att det här ska jag blogga om.

Så, allvarligt talat nu. Vad tusan är det jag som hållare av en hundblogg ska blogga om?!

Ekologiskt hundliv

Det har öppnat en ekologisk hundbutik i Växjö! Är inte det suveränt?!
De har även ett ekolgiskt hunddagis/pensionat.

Och idag trillade jag in på en annan länk där de säljer ekologiskt hundfoder. Det är jag dock mer tveksam på så de ska jag verkligen kolla upp noggrannare innan jag vågar tro på att det verkligen är så.

Jag vet i alla fall vart jag ska vända mig när jag behöver hundprylar! :)

Lite uppletande

Får man ha en blogg när man skriver såhär sällan?
Ska försöka få upp en struktur på det här. Eller så struntar jag i det.

I alla fall. Vad ska jag egentligen skriva när det går såhär lång tid emellan varje inlägg?
Igårmorse tränade vi uppletande! Jag och Dollan. Jag blev så lockad när vi gick förbi den ”enkla uppletande-planen” på morgonpromenaden så jag vallade upp en ruta och tog med mig Dooley´s halsband ut och sen fick hon leta efter det. Kände att jag kör det enkelt när det var så längesedan vi tränade på det. På första skicket letade hon jätte, jättemycket och hon märkte själv när hon kom utanför rutan. Men när hon efter ett tag tog mer och mer kontakt med mig så valde jag att bryta och göra ett nytt skick. Då hittade hon det snabbt och efter det kom hon verkligen ihåg poängen med den här leken! De två efterföljande skicken gick galant och var över på några sekunder!

Får se om vi går ut och kör lite på det idag också. Det är ju så kul!
Det är så himla härligt att det börjar bli vår och att snön har smält bort på alla planerna, det är ta mig tusan inte lätt att träna på skare ;).

Träningsproblematik

Det återkommande ”negativa” i våran träning:

  • Dooley´s öron är ivägen för att jag ska se och klicka rätt, är det tillåtet att knyta upp de på huvudet?
  • Dooley´s huvud är ivägen för att jag ska se och klicka rätt.
  • Dooley´s tassar är ivägen för att jag ska se och klicka rätt.
  • Dooley´s hela kropp är ivägen för att jag ska se och klicka rätt!
  • Dooley´s ivrighet är snabbare än min tankeverksamhet.
  • Dooley´s är en tasshund. Ska det göras så ska det göras med tassarna.
  • Dooley´s är en ta-det-i-munnen-hund. 95% av gångerna vill nog matte att jag ska ta det i munnen.
  • Dooley´s kan inte räkna.

Men! Man ska ju ändå fokusera på det positiva, eller hur?

  • Dooley´s är fantastiskt rolig att träna med.
  • Träningen går framåt!
  • Ovan listade ”fel” ligger ju ändå på mig ;).

Träningsmotivationen..

18 februari? Nej, nu får det bli lite skärpning här!

Dooley´s träningsmotivation ligger verkligen på topp! Det är så underbart, men det spär verkligen på mitt dåliga samvete när vi inte tränar. Vilket ju egentligen är ganska dumt, för den allra största nyckeln i vår träning är att det ska vara roligt! Och om vi har ”påtvingad” träning när jag egentligen varken har tid eller lust så lär det sluta dåligt. Givetvis är det bra att verkligen tvinga sig till träning ibland när man egentligen inte har lust. Men att hålla på och träna varje dag som ett måste kommer mest sannolikt göra att jag bara tycker det blir jobbigt. Och det känner Dooley´s av på direkten.
Och nu när jag under en längre tid har känt ett otroligt svalnat intresse för hundträning så tänker jag verkligen ta tillvara på och vårda de stunder då jag verkligen vill träna och de postivia känslorna som jag har över det.

Vi tränar ju givetvis. Flera dagar i veckan. Men kanske inte så avancerat eller genomtänkt alla gånger.
Men så länge hon inte blir understimulerad och vi ändå har roligt tillsammans så tänker jag försöka att inte lägga så mycket energi på det där samvetet.

Nu ska vi fortsätta med targeten!